Jag skulle inte säga att jag har svårt att läsa, snarare motsatsen. Jag läser snabbt och bra... när jag väl vill. Problemet är min bristande koncentration. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt att läsa längre texter om det inte ”leder till någonting”.
Så hur gör man då? Om man är liten och tycker att de där 500-sidors böckerna med ståtliga drakar på framsidan ser spännande ut? Jo... min lösning blev talböckerna.

Jag läste nästan bara böcker som var 500 sidor eller större från att jag var kring 8-9 år, men jag läste med öronen istället för ögonen.

Som barn och ung tonåring hade jag sömnproblem som barn ofta har och talböckerna hjälpte mig slappna av och somna när inget annat kunde söva mig. Varje kväll lyssnade jag igenom några kapitel på CD:n och målade med min fantasi upp bilder av de karaktärer och miljöer som männen och kvinnorna med de mysigt mjuka rösterna beskrev så omsorgsfullt, kapitel efter kapitel, bok efter bok.

Det är en av de många böckerna som fastnat speciellt, och det är Eragon av Christopher Paolini. Det var den första längre talbok jag tog mig igenom och definitivt den mest komplicerade. Men trots att jag inte förstod allt jag hörde fick jag ihop det stora sammanhanget. Jag målade upp karaktärerna och världen Alagësia innanför mina slutna ögonlock (Så när jag såg filmen blev jag måttligt besviken och har inte sett den mer än en gång för att jag blev så irriterad)

Eragon, bokens huvudkaraktär, var och är en förebild, speciellt när jag tyckte att saker var jobbiga. När man är liten är snön tjock och oigenomtränglig, nästan så hopplöst var det ibland vid obligatoriska skolhelvetespromenader att man bara ville sätta sig ner och gråta. Jag hade dock någonting att säga till mig själv för att ta mig vidare. Något som alltid hjälpte:

”Om Eragon klarar av det så klarar jag av det också, för han är bara en karaktär i en bok och jag är en riktig människa.”

Jag tänkte att han, som fått familjemedlemmar mördade, ohyggliga skador och förskräckliga förbannelser kastade över sig, har det mycket svårare än mig, så jag skulle inte klaga på lite småjobbig promenad i djupsnö.