”Ansiktet var fyrkantigt med breda käkar, smala läppar och en intensiv blick i de blågrå ögonen”. Den här beskrivningen är ett perfekt exempel på hur Moa Eriksson Sandberg beskriver något i sin bok. Det är inte överflödigt, man får en bild men det lämnar även mycket åt fantasin.

Författaren har lyckats riktigt bra med miljöbeskrivningar i den här boken. Man får en chans att läsa med alla sinnen, ibland kan det kännas som att man faktiskt är på någon plats som boken utspelar sig på. Med hjälp av att fastställa lukt, ljud och känsel gör att boken känns mer levande och blir mer intensiv.

Jag tycker att miljöbeskrivningar är otroligt viktiga i en bok om man till exempel vill förstärka något eller verkligen vill få någon att leva sig in i en händelse, det är inte så intressant att läsa en bok helt utan beskrivningar eftersom att det blir så svårt att se något framför sig. Jag tycker inte att det ska vara för mycket beskrivningar heller, det sista jag vill är att drunkna i detaljer och tappa greppet om själva handlingen i boken.