Loggbok 1

Boken jag läser heter Syrenernas tid, och är skriven av Bernt-Olov Andersson. Från första början slungas man in i handlingen, en familj som flyttar till ett nytt hus under det sena 50-talet. Snart får man möta fler människor som bor i huset, och se in i deras liv.

Språket i de första meningarna är väldigt rättfram, och jag rynkar instinktivt på näsan till författarens beskrivning på hur en karaktär snyter näsan så det trillar snuskorn över instrumentpanelen. Efter det första kapitlet förväntar jag mig halvbittra berättelser om 50-talets svenska arbetsklass. Jag tror också det kommer spegla alkoholproblematik, och olika synvinklar på det. För boken växlar konstant ur vilken persons perspektiv man läser.

Trots att början av boken är rätt alldaglig, så vill jag fortsätta läsa. Författaren lyckas fånga ens intresse utan stora dramatiska skeenden.

Loggbok 2

I boken Syrenernas tid följer man flera olika personer.

Bosse Svensson är en pojk vars två föräldrar tar med honom i en flytt in till stan. Han är tystlåten, men hör nog mer än vad folk tror. I det nya huset möter han några andra barn, men den han träffat mest här är Järbojätten.

Järbojätten är en mycket stor man, och mår lite dåligt över att hans storlek gör honom klumpig. Han tampas med otrevliga arbetskollegor, och minns tillbaka till tiden när han levde med cirkusen. Det är från cirkusen han fick namnet Järbojätten.

I huset bor också några andra familjer. En av dem har en liten unge med kolik, så de knappt får sova, plus att fadern arbetar mer än mänskligt mycket. I en annan familj dricks det alldeles för mycket av föräldrarna, och barnen är konstant rädda och flyr hemmet så fort de kan.

Författaren gör sina karaktärer mycket mänskliga, det finns ingen som har endast ont i sig, och ingen som har endast gott. Man lär känna dem i styckena som är skrivna ur deras eget perspektiv, med bilden berikas när man får läsa var andra tycker och tänker om dem.

Loggbok 3

I Syrenernas tid ligger inte miljöbeskrivningen i största fokus, men den är smart invävd i allting.

Miljön är en stämningsförstärkare som ger större liv till berättelsen, men övertar inte. Den finns mer där som krydda, och är duktigt skriven också. Tråkar inte ut med långdragna förklaringar om hur allting ser ut, utan beskriver omgivningen med känsel och lukt också. Det ger en större närvaro till handlingen, och det gillar jag verkligen.